Bredaste leendet ever hade jag  då månadens nr av Brukshunden dimpa ner i brevlådan då jag upptäckte att det var en rasartikel om Hollandse Herdershond  vill dela med mig av den artikeln hära då jag tyckte att den var riktigt bra och presenterar rasen bra ..

Hollandse Herdershond, Holländsk Herdehund, Holländare, kärt barn har många namn, eller kort och dock - HH. Om man vill beskriva en holländare kan man säga att det är en randing malinois, men då brukar det oinvigde fortfarande se ut som ett frågetecken. Holländaren är ingen schäfer men det är lättare att beskriva rasen som en randig schäfer för den som inte känner till hollandse herdershond. Det flesta vet hur en schäfer ser ut och kan tänka sig ha en sådan med ränder. Det är inte alls osannolikt att man nämner både schäfer och malinois i samband med HH. Det härstammar från samma förfäder och skiljde inte så mycket innan alla tre raserna fick sina rasstandarde och började säravlas. Få personer har sett eller träffat denna underbara ras. Rasen är liten i Sverige, men växer sagta men säkert.

Historia

Ursprungligen användes HH som vakt och vallhund bland får på dom nederlänska sandhedarna. Fåraherdarna behövde en arbetsvillig, välbyggd, livlig, uppmärksam och robust hund, som var tillräckligt smidig för att bäras på herdens axlar vid behov. Under senare delen av 1800 - talet minskar behovet av fåraherden och hans arbetskamrat och rasen höll på att dö ut. Moderklubben - nederlandse herdershonden club, billdades 1898 av några entusiaster som ville bevara rasen som den brukshund den en gång varit. Holländaren är mycket formbar, vaksam och trogen hund som inte tvekar att försvara sin förare elle familj om det behövs. Till sverige kom dom första HH så sent som 1980. Rasen representeras av tre hårlag. Korthår, som är den mest vanligt förekommande pälsvarianten både i sverige och övriga världen. Lång- och strävhåren är betydligt färre i antal. Från begynnelsen fanns sex olika färg- och hårlagsvarianter, men 1914 beslutade man om det färger och hårlag som gäller fortfarande idag.

Användningsområde

Hollandse herdershond är en fantastisk allroundhund för en aktiv hundägare. Den är en utmärkt tjänstehund, men passar till det flesta arbetsuppgifter. Den är outtröttlig och ställer alltid upp på arbete. Det är en aktiv hund som mår bäst av träning som erbjuder både mental och fysisk stimulans. En understimulerad HH kan bli hemsk jobbig och är extremt påhittig för att få sin förare till aktivitet. Holländaren behöver en konsekvent och bestämd ledare som tar initiativ till stimulerande aktiviteter. Det blir aldrig tråkigt med hollandse herdershond. Är man som förare inte beredd på det ska man fundera på en annan ras. I sverige är HH med sina förare aktiva inom polis, vakt, räddningshundsverksamhet och som försvarsmaktekipage. I tävlingsverksamheten representeras rasen av framgångsrika ekipage i sök, spår, rapport, skydd, IPO, agillity, lydnadsklass och draghundsport. Bland långhåren finns det även några viltspårschampions och en hund är under utbildning till terapihund.

Mentalitet

Holländaren är uthållig, aktiv och rörlig med ett livligt och intelligent temperament. I träning har man stor nytta av dess kamplust och föremålsintresse. Rasen har även en varierande grad av medfödd skärpa och ett stort mått av social kamplust. HH är en modig, stabil och orädd hund som är trygg i dom flesta miljöer. Eventuella obehagligheter övervinner den snabbt med sin förares stöd. Det är en aktiv ras som är kvick i handling och tanke. Ibland för kvick och det blir - " fort och fel". Eftersom den älskar att arbeta, skapar den egna förväntningar.

Hälsa

Rasen är en sund hund som fortfarande ska kunna utföra hårt arbete. Den rör sig lika spänstigt som en antilop och har ibland lika mycket studs i tassarna som Nalle phu's Tiger. Därav liknelsen - flygande holländare. Hollandse herdershond har få kända medicinska och fysiska defekter. Den strävhåriga varianten kan vara anlagsbärare av en ögonsjukdom, Goniodysplasi. Fokus i svensk avel ligger på att avla fram mentalt och fysiskt friska hundar. Innom den "lilla" ras är det också viktigt att utöka avelsbasen och hålla nere inavelsprocenten.

Exteriör

Det är en ganska "nätt" hundtyp mellan 22-32kg och en mankhöjd mellan 55-62 cm beroende på hane eller tik. Hollänadren är en "randig" hund. Korthår - och långhåren kan vara guld eller silverbrindle. En brun grundfärg med gula strimmor eller grå grundfärg med silver strimmlor. Tigreringen / randningen skall vara över hela kroppen medans svart mask är att föredra. Den korta pälsen ska  vara ganska hård, slät och åtliggande med underull, men inte för kort. Halskrage och längre päls på baksidan av benen och svansen är enligt standarden. Kort - och långhåren fäller normalt två gånger per år och kräver inte särskilt ansträngande pälsvård, normal borstning räcker. Den långa pälsen skall också ha mjuk underull, vara lång och kraftig utan vågor eller lockar. Långhåren ska dock ha kort päls på huvud, öron, tassar och bakben. Frambenen ska ha "fanor". Stävhåren kan även vara blågrå och peppar - och salt. Tigreringen framträder mindre tydligt. Den sträva pälsen ska bestå av raggigt täckhår och mjuk underull. Längre päls på huvudet bildar ögonbryn och skägg och ger strävhåren deras speciella utseende. Strävhåren kräver en del pälsvård. Pälsen växer hela tiden, även på öron och ansikte, vilket gör att man måste hålla efter just på dessa ställen. Ungefär två gånger per år ska hela hunden trimmas . Allt löst hår plockas bort. Detta gör man för HAND. Inte med maskin, då förstörs strukturerna på pälsen.

Här kommer en bild på min Hollandse herdershond Masder   som var min första hund och som gett mig ett stort intresse för rasen och en varm plats i mitt hjärta, med den erfarenheten jag består av idag vill jag verkligen fortsätta med rasen och skaffa mig en till flygande holländare   att jobba med och skaffa nya minnen med. En dag kommer just den individen finnas och vara menad för just mig..

En whippet är en
vinthund och liksom de andra raserna inom gruppen är den smidig, snabb och
utstrålar styrka. Standarden beskriver hur en whippet ska se ut i följande
ordlag:

Whippet som ras
anses vara relativt modern och 1890 blev den godkänd som ras i England. Rasens
genetiska bakgrund anses bestå av greyhound, italiensk vinthund samt olika
terriervarianter.Sitt egentliga uppsving fick rasen under slutet av 1800-talet
då gruvarbetarna i norra England fick upp ögonen för dessa små snabba hundar,
"billiga i drift" och mycket effektiva när det gällde att fånga en och annan
kanin till kvällsmaten. De användes också flitigt till sk "rag-racing" dvs
kapplöpning för whippets efter trasa, givetvis under livlig vadhållning.
Kapplöpning för whippets finns idag i Sverige i två olika former:

Det är
rundbanekapplöpning, men där är kapplöpning för greyhounds en betydligt större
sport. I början av 70-talet bildades ett speciellt Whippet Race. Hundarna
springer en kortare sträcka på en rak bana. Whippet Race är en informell,
livligt uppskattad sport-både av hundar och ägare. Den är öppen för alla, både
för de snabba och de något långsammare.
Whippet har en årlig
registreringssiffra i Sverige på omkring 250 hundar.

Whippet som familjemedlem

En
whippet ska vara glad, öppen och ha en harmonisk inställning till sin omgivning.
Den har ett stort behov av närhet, både till människor och andra hundar och i
denna lilla eleganta hund ryms en stor portion värdighet. En whippet älskar
bekvämlighet-mysiga hörnsoffor och sköna varma sängar med duntäcken passar den
perfekt. Innehunden whippet är som vuxen oerhört lugn och tystlåten. Som motsats
till detta är en whippet också en mycket sportig och aktiv hund. Den är alltid
pigg på promenader i skog och mark och det är en verklig skönhetsupplevelse att
se en eller flera whippets sträcka ut över en äng. Som valp är en whippet
däremot mycket aktiv och otroligt uppfinningsrik!
Dess positiva syn på allt
och alla och övertygelsen om att den klarar allt kan ibland vara ganska
tålamodskrävande, men med tiden kommer så vinthundsvärdigheten.

Skötsel och motion

En
whippet är en mycket lättskött hund. Pälsen torkas av med ett sämskskinn och
badar den gör man efter behov. Viktigast är kloklippningen och detta bör man
vänja den lilla valpen vid från första början. Att klippa klorna en gång i
veckan är en god regel och korta klor är ett absolut måste för en whippets
välbefinnande och för vackra funktionsdugliga tassar. Det är även mycket viktigt
att hålla tänderna rena från tandsten.
De flesta whippets har en strålande
aptit och problemet brukar faktiskt vara att man hålla igen på maten och
godbitarna. Det finns också en och annan whippet som kan vara svår att få hull
på. För att en whippet ska må riktigt bra kräver den motion i många olika
former, därmed inte sagt att man måste vara "sportfåne" för att äga en whippet.
Promenader i koppel och cykelmotion i lagom takt är utmärkt för
allmänkonditionen, men viktigast av allt för en whippets välbefinnande är att
den får springa lös och sträcka ut ensam eller tillsammans med andra hundar. Ger
du din whippet ett par promenader per dag och en liten stunds "lösspringande"
får du en lycklig, harmonisk whippet.

Standard för whippet

Hemland: England

Bakgrund/ändamål: Rasen
finns nämnd redan på 1600-talet. Den lanserades i början av 1900-talet som
kolarbetarnas egen kapplöpningshund, behändigare i storlek och betydligt
billigare att ha än en greyhound. Whippet är en utpräglad sprinter och en robust
och trevlig familjehund.

Helhetsintryck: Whippet är
en välbalanserad kombination av muskelkraft och styrka, parad med elegans och
linjeskönhet. Den är byggd för snabbhet och arbetsförmåga. All form av överdrift
skall undvikas. Den är en god kamrat och har lätt för att anpassa sig i de
flesta sammanhang. Whippet har ett vänligt, tillgivet och stabilt
temperament.

Huvud: Huvudet skall vara långt och smalt
med flat hjässa, avsmalna mot nospartiet, ha ett obetydligt stop och vara ganska
bred mellan ögonen. Käkarna skall vara kraftiga och välskurna. Nosspegeln skall
vara svart, hos blå hundar är en blåaktig färg tillåten, hos leverfärgade hundar
leverfärgad nos och hos vita eller flerfärgade hundar är flerfärgad nos
tillåten.

Ögon: Ögonen skall vara ovala, klara och
ha ett vaket uttryck.

Öron: Små, tunna
rosenöron.

Bett: Kraftiga käkar med ett perfekt,
jämnt och komplett saxbett.

Hals: Lång, muskulös och elegant
välvd.

Kropp: Bröstkorgen skall vara mycket djup
med gott om utrymme för hjärtat. Revbenen skall vara välutvecklade. Bringan
skall vara djup och välutvecklad, ryggen bred och fast, en aning lång med en
tydlig välvning över ländryggen men inte kutryggig. Ländryggen skall ge intryck
av smidighet och styrka.

Fram- och bakben: Skuldrorna skall vara väl
tillbakalagda och muskulös samt nå i höjd med ryggraden, där de skall vara
tydligt framträdande. Frambenen skall vara raka och lodräta och fronten skall
inte vara för bred. Mellanhanden skall vara stark och lätt fjädrande och
armbågarna skal sluta väl mot bröstkorgen. Bakbenen skall ha breda, väl
muskelfyllda lår med välvinklade knäleder, lågt ansatta hasor och starka
underben så att hunden i stående täcker mycket mark och får ett kraftfullt
påskjut i rörelse.

Tassar: Tassarna skall vara nätta med väl
åtskilda och starka tår samt ha tjocka och starka trampdynor.

Svans: Svansen skall vara lång,
avsmalnande och utan fana. Då hunden är i rörelse skall den bäras i en mjuk,
uppåtriktad båge men inte över ryggraden.

Rörelser: Rörelserna skall vara fria och
bakbenen skall föras väl in under kroppen för att få ett gott påskjut. Frambenen
skall föras väl framåt och lågt över marken och väl harmoniera med bakbenens
rörelser. Rörelserna skall inte vara styltiga med högt, kort eller trippande
steg.

Päls: Pälsen skall vara fin, kort och tät åtliggande.

Färg: Alla färger och färgkombinationer är tillåtna.

Mankhöjd: Hanhund 47-51 cm. Tik 44-47 cm.

Fel: Varje avvikelse från standarden är
fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och
konstitution.

Allmänt

Holländsk herdehund, eller Hollandse Herdershond som
den egentligen heter, kommer (som höres på namnet) från Holland. På engelska är
rasens namn Dutch Shepherddog.
Holländaren är en bra brukshund med mycket
"motor" och bra luktsinne. Rasen förekommer som tjänstehund för polis, tull och
militär.

Den är livlig och glad, intelligent och läraktig samt mycket
uthållig. Den har inte bara en god vallinstinkt utan den även vaktar sin hjord
och skyddar sin förare.
Holländaren är en väldigt trofast och tillgiven hund,
följsam och lydig mot sin förare.
Denna ras är ganska krävande, den måste få
jobba regelbundet, året om.

Om man skulle jämföra rasen med andra
brukshundar så sa den belgiske domaren Reinders, vid en domarkonferens 1997, att
Holländare är 50% Schäfer och 50% belgare både vad gäller exteriör och
mentalitet. Förenklat uttryckt naturligtvis, men det ger ändå en liten
uppfattning om hur Holländarens karaktär är.

Holländsk Herdehund är en
relativt frisk ras och HD-statistiken är mycket
god.

Utseende

Holländsk Herdehund förekommer i tre
hårlagsvarianter; korthår, långhår och strävhår. Korthårsvarianten har ganska
hård och slät päls med längre hår som halskrage, "byxor" och fana på svansen.
Långhår har lång, kraftig päls utan lockar eller vågor och strävhår är hårt,
strävt och raggigt med buskiga ögonbryn. Alla hårlagsvarianterna har mjuk
underull.

Kort- och långhår finns i två färgvarianter; guldbrindle, som
är brun grundfärg med gula strimmor, och silverbrindle, som är grå grundfärg med
silverstrimmor. De är tigrerade över hela kroppen. Mycket svart i täckhåren är
inte önskvärt men svart mask föredras.
Strävhår kan finnas som blå-grå,
peppar & salt, guld- eller silverbrindle. Tigreringen framträder dock inte
så tydligt hos strävhåren.

Holländaren är en muskulös och kraftigt byggd,
medelstor hund. Kroppslängden överstiger mankhöjden med proportionerna ungefär
10:9.

Historik

Holländsk Herdehund är en ganska gammal ras som
ursprungligen användes till vallning och vakt av boskap. Den sägs ha samma
förfäder som den tyska Schäfern och de belgiska vallhundarna.
1898 bildades,
av några holländska uppfödare, en klubb med ändamål att tillvarata och utveckla
rasen; Nederlandse Herdenshonden Club. Från början fanns 6 varianter av rasen,
men 1906 återstod endast de tre som finns idag; korthår, långhår och strävhår.
Långhåret är dock mycket ovanlig och strävhåret inte särskilt
populärt.

Till Sverige kom rasen 1980 och den första kullen föddes 1983.
Inte förrän 1999 fick Hollandse Herdershond egen
rasklubb under SBK här i Sverige (Rasklubben Hollandse Herdershond, RHH). Innan
dess fanns dock en inofficiell rasklubb som hette Hollandse Herdershond Sverige,
HHS, och deras aktiviteter fortgår nu men under det officiella namnet
RHH.